Ovälkomna i tusen år. Dikt av Jaime Ricardo.

Ovälkomna i tusen år.

Jag tror att jag är rom
Jag ser ut som en rom.
Utan tvekan känner jag mig
som en resande ovälkommen varelse.

Samtidigt som jag är härifrån
känner jag mig från ingenstans
både här och där
långt bortifrån mig själv.
Som en flyt fågel med trasiga vingar.

Jag bör i mig en knut i halsen
som krymper min andlösa längtan
men jag vet att jag en rom
du och jag alla vi är romer.
Vi krävs under samma himmel
under samma mörka glömska
som tigger ljus i solen hjärta.

Ingen kommer undan
var grymma tidsanda.
Ingen överlever sitt eget jag
när man komfronteras
med sin mörka skugga.

Vi är äkta romer
mot alla odds och onda krafter.
Vi är ett vandrande folk
som letar efter dricksvattenkällor
i denna dystra torkans tid.

En gång i tiden var vi vandrande folk
vi stack iväg med vindens vingar
efter längtan av frihet,
vi sökte allas öppna armar
öppna portar och hittade bara
öppen himmel som havets vintergata.

I ett millennium av jordevandring
mitt hjärta är dem vatten källa
där vandrande folk
dämpa ner sin törstiga ensamhet.

Jag är rom jag är ett vandrande folk
och jag ska stanna här tusen år till
även om jag är en främmande
ovälkommen varelse.

Jaime Ricardo